Det är helt vansinnigt, jag har så jävla ont i ryggen att jag tror jag kommer dö. Kanske inte riktigt, men ont gör det.
Idag började min nya kurs, språk och litteratur. Tänkte bara vara vänlig nog att berätta det, eller ja, jag vet inte. Egentligen är det väl bara jag som behöver veta det.
Tentan i fredags gick åt skogen, javisst vettu, så bra är jag.
Nu ska jag gå och lägga mig i min säng, titta på Scrubs och tycka allmänt synd om mig själv.
Hathor
Nu ska jag strax äta frukost, potatissoppa. Sweet. Och efter det så ska jag åka till bussen till tåget till bussen. Höhö.
Inatt har jag sovit riktigt bra, och Drake har legat still hela natten, tryckt mot min bröstkorg, det slår definitivt gårdagen, då han tyckte det var en bra idé att sova på mitt huvud.
Nåja, mina väskor är så tunga, att jag faktiskt sitter och funderar på om det är jag eller dom som väger mest. Jag vet inte alls hur jag ska ta mig fram hela vägen med dom, men det löser sig alltid, såvida jag inte välter.
Nej, nu plingade micron. Dags för mat.
Hathor
Imorgon bitti åker jag tillbaka till Uppsala. Jag saknar min söta lilla lägenhet med de märkliga solarna. Det ska bli fantastiskt.
Jag har tenta på fredag. Jag vet inte vad jag ska kunna, men jag tror inte jag kan det.
Nu ska jag dränka Drake i pussar.
Hathor
Idag har varit en ganska seg dag, jag har skrivit lite, och sovit mest. Det är väl i stort sett allt.
Fick reda på att Swaint, trummisen i Babylon Bombs, som jag intervjuade i våras har brutit ryggen, det är trist när sådant händer duktiga musiker, men tydligen så ska han kunna bli fullt rehabiliterad. Hoppas han blir bättre fort. Och för den som är intresserad så kan man läsa min intervju här.
Nåja, en roligare sak är ju att KISS ska spela i Sverige i juni, förhoppningsvis får vi tag på biljetter när dom släpps, det kommer nog bli superkul.
Oj, vad jag inte har mer att skriva just nu,
Hathor
Jag nös precis, det var den mest smärtsamma nysningen jag någonsin har varit med om, så nu är det nog stor risk att det är mycket i huvudet som inte sitter där det ska, jag tror stora delar av min hjärna gjorde en volt. Väldans spännande.
I vilket fall som helst. Idag känner jag mig typ frisk. Febern är helt borta och jag mår fint, det enda är att jag är snorig och nysig, och har lite lätt ont i halsen. Jag önskar jag hade hosta, för jag älskar hostmedicin, men det blir inge, för hostan verkar inte vilja dyka upp. Jag är lite besviken faktiskt. Men i vilket fall som helst så har min mor friskförklarat mig, så nu ska jag inte smitta längre, så ingen behöver vara orolig! ^^
Nåja, så idag blir det äventyr. Jag ska in till Örebro, och där har jag inte varit på oj så länge, jag ska dit med Zalliiie, och där ska vi träffa Sofia och Mana. Jag tror det ska bli kul, men jag antar att jag inte vet säkert förrän efteråt, men så är det ju alltid.
Nåja, nu ska jag blåsa håret (med en hårblås som inte direkt blåser, och som är från typ 1800-talet, eller, kanske inte, men min mor fick den i 12års-present, och tro mig, det var många år sedan) och sedan ska jag sminka mig, och nånstans här hade jag tänkt att klä mig också. Ojoj, undra hur det ska gå, med tanke på vilka underbara resultat jag har åstakommit senaste tiden när jag har försökt klä mig, mitt hår skär sig mot allt, det är typiskt!
Nåja, jag bjuder på en bra låt avslutningsvis också.
(I Love Cake!)
Hathor
Nu är det i varje fall så att jag har blivit sjuk. Jag vet inte riktigt vad för sjuk, det kan vara influensa, svininfluensa, eller alternativt den mest dramatiska förskylningen jag någonsin har haft. Jag blev sjuk igår, när jag vaknade så kändes det som jag skulle dö, närmre 40 graders feber, halsont, ont i hela kroppen, det kändes som mitt huvud skulle explodera när som helst, kort och gott kände jag mig som om jag hade blivit överkörd av en lastbil. Ungefär så känns det idag också, men inte så intensivt än, men det är på god väg, det jobbar sig definitivt uppåt.
Nu ska jag sova en stund.
Hathor
Idag har varit en sån där överslapp dag, jag sov bort halva dagen i soffan, tillsammans med Drake, eller, åtminstone jag gick upp med jämna mellanrum och åt och gjorde saker, Drake sov vid mina ben i soffan hela natten, och gick inte upp förrän vid 3 i eftermiddags. Fast jag vet inte riktigt om man kan säga att han gick upp då heller, han gick till mig, för då hade jag förflyttat mig till datorn, och sedan så la han sig och sov i mitt knä. Han tyckte helt enkelt att det var trist att sova själv.
Nåja, har suttit och övervägt lite tatueringsmotiv idag, jag antar att jag försökte komma på ungefär hur helhetsbilden skulle bli, just för att vissa saker jag ska tatuera vet jag redan, men jag är en kaosmänniska, så jag insåg att det var en bra idé att tänka ut på ett ungefär hur jag vill att helheten ska vara, och jag tror att jag har kommit på, grattis till mig. ^^ Men just nu är jag lite pank, men efter jul är det nog dags att sätta igång och få något gjort.
Hathor
Jag kan bara inte låta bli, jag älskar den här låten. Det är väldigt katchig. ^^
Nu har jag spenderat senaste timmen med att göra tröjor, det var ganska skoj. Dock har jag ju ingen symaskin, och jag är lite för lat för att sy för hand, så de 4-5 stygn som behöver sys på den ena av dom får vänta tills jag kommer till Karlskoga, förhoppningsvis har min mor skaffat ny nål till symaskinen, eller så kan hon överväga att göra det kanske? Nåja, dom blev bra i alla fall, två stycken blev det.
Fast jag gör ju inte tröjorna från scratch såklart. Det skulle vara tråkigt, utan det är ju tröjor jag inte kan ha, för att dom är alldeles för stora, men jag köper ju tröjor enbart för trycket, de flesta tröjor jag vill ha finns inte ens i närheten av min storlek. Så den ena tröjan slutade som ett riktigt tufft Mötley-linne, och den andra blev en semi-långärmad Guns n roses. Och ja, jag gör tröjor utan att sy, ni anar inte vad man kan göra med en sax och lite fingerfärdighet. Och fort går det också. Jag hatar när saker tar tid, jag är alldeles för otålig för sånt.
Nåja, jag åker till Karlskoga imorgon, och kommer vara där tills den 26:e, så om någon vill träffas så hör av er, jag har massor med tid, och ingenting planerat, och jag gillar inte att vara uttråkad, så. ^^
Jag var tydligen jättetrött förut, efter att jag kom hem från föreläsningen så åt jag lite, sedan så la jag mig i sängen för att kolla på några avsnitt av Scrubs och råkade somna och sov i ungefär 5 timmar. Helt galet egentligen.
Egentligen borde jag packa nu, jag har ingen aning alls om vad jag ska ha med mig, och jag har egentligen inte tid att packa imorgon eftersom jag har dubbla föreläsningar (först mellan 9-11, sedan 12-14) men jag är alldeles för lat just nu, om en stund kanske.
Jag ska nog sätta mig och skriva brev strax, det är lite lustigt egentligen, men när det kommer till att skriva brev så skriver jag dom sällan fort, av någon anledning så kan det ta flera dagar, ibland någon vecka eller två att skriva klart ett brev. Det handlar inte om att jag inte vet hur man skriver, eller att jag inte vet vad jag ska skriva, skriva kan jag, och jag vet exakt vad jag ska skriva redan innan jag skriver, men allt måste hamna i rätt ordning, och det måste vara rätt ord. Kanske är jag tokig, vad vet jag. På samma vis så skulle jag aldrig kunna tänka mig att skriva ett brev på datorn, även om mina kråkfötter i stort sett är oläsliga, men ett personligt brev blir så opersonligt genom en dator, och jag antar att det inte riktigt fungerar för mig.
Nåja, nu ska jag sluta babbla, jag har bättre saker att göra.
(I Love Cake!)
Johannah
Galen dag, och klockan är inte ens halv 10 än. Nåja, jag blev väckt av av någon ringde på dörrklockan, jag fick hoppa ur sängen, ryckte åt mig närmaste par byxor. Det var några snubbar som skulle göra en besiktning av min lägenhet inför en stamrenovering (som dom ska genomföra om typ 4 år, så jag vet inte varför dom irriterar mig med det).
Och jag kände mig allmänt sunkig, dessutom hade jag försovit mig, för dom ringde på dörren 09.04 jag börjar min föreläsning 10.00, vilket innebär att jag snart måste springa till bussen.
Anyway, vet ni hur jobbigt det är att inse att man är lite lätt försenad och måste göra sig i ordning, men man har massa män här som ska göra massa arbete? Ytterst frustrerande. Så jag fick roa mig med att sminka mig under tiden, och fixa håret. Nu har dom precis gått, och jag hann byta om. Det jag dock inte hann var att ta en dusch, eftersom dom kollade runt i köket och badrummet.
Nåja, jag har inte tid med det här, jag måste rusa till min buss.
Johannah
Jag har lyssnat så galet mycket på Manson den senaste tiden. Jag skulle ju egentligen ha sett honom igår om det inte vore för att han ställde in. Jag hatar att han ställde in, hans musik sätter ord på mitt liv, stundvis är hans musik allt jag behöver. Som idag. Och igår. Han borde inte ha ställt in.
Fick brev från Frida idag, det är helt otroligt hur väl hon förstår sig på mig. Jag ska nog svara på det senare ikväll, men nu ska jag gå ut på en liten promenad.
(I Love Cake!)
Johannah
Det var allt för nu.
Johannah
Helgen har varit lite krävande. Jag har varit i Stockholm och handlat massor, men vad jag har handlat tar vi om en stund, just nu har jag lite att göra, för jag har insett att jag helt och håller saknar dryck, så jag måste springa iväg till ICA och handla, för att sedan ta en dusch, färga håret och äta kvällsmat. Men när allt det är fixat, då ska jag nog skriva lite mer.
Rätt onödigt att skriva nu egentligen, men det handlar nog mer om att göra en påminnelselapp till mig själv, jag har varit ovanligt rörig de senaste dagarna,
(I Love Cake!)
Johannah
It brings out the worst in me
When you're not around
I miss the sound of your voice
The silence seems so loud...
Idag är Skin & Bones - Mr. Downtown den perfekta låten.
Igår var inledningsvis en väldigt dålig dag, jag kände mig trött, hade ont i magen, jag var arg på adlibris, och helst så ville jag bara lägga mig i sängen och sova i en vecka.
Men jag tog en jättelång dusch, försökte äta lite frukost, klädde mig, sminkade mig och så tog jag det lugnt i några minuter innan jag gick till bussen.
Föreläsningen sov jag mig mer eller mindre igenom. Jag orkade inte riktigt lyssna, det är ändå alltid samma sak. Efter ett tag slutar man bry sig, man bryr sig inte om vart korridoren, magasinen, nisherna och kammaren är, det syns så tydligt, det behöver inte ens berättas, ännu mindre på föreläsning efter föreläsning.
Efter det så åkte jag tillbaka ut till årsta, gick till travcafét och hämtade ut mitt paket, som var det tungaste och mest otympliga jag någonsin har varit med om. Efter det så gick jag tillbaka till lägenheten, lämnade lite saker, hämtade lite saker för att sedan gå igen, in till stan, till resecentrum, ta bussen till enköping och möta upp med Jöran.
Egentligen hade jag föreläsning idag. Men eftersom jag har varit sjuk ett tag, tyckte jag det var dags för en sjukdag. Jag hade lite feber igår, och förskylningen är värre, så idag vilar jag tillsammans med mina katter. Jag älskar att få spendera tid med Drake, han ligger i en stor kartong bredvid mig nu. Har jag berättat att han har gått ner i vikt? Nu väger han mer som han ska väga, han har sprungit mycket på sistone. Han är så underbar, så perfekt. Han är allt jag behöver, den kartongätande rackarn, jag önskar bara att jag kunde ta med mig honom hem till Uppsala. Men min lägenhet är alldeles för liten, och han älskar att ha sällskap.
Idag ska vi fira Sebastian, han fyllde 2 i onsdags. Jag gillar min present, jag tror den blir bra. Stundvis är jag bra på att välja ut presenter, om jag vill. Till jul är jag dock ganska dålig, då är det alldeles för mycket, så då är det inte lika kul.
Just ja, en bra sak som hände igår, som verkligen gjorde min dag, var när Nils Billing sprang in i klassrummet efter att vår föreläsning var slut, vi fick tillbaka våra tentor, och det hade verkligen gått jättebra på den, högsta betyg igen, så nu är 2 kurser avklarade med bra slutresultat. Dock är den nuvarande kursen allt för tråkig. Det är trist egentligen. För jag gillar att kolla på både konsten och arkitekturen, men föreläsningarna är inte det minsta spännande.
Snart kommer min mor hem. Så nu ska jag dricka lite cola och gå igenom garderoberna här, för att se om jag kan hitta något att ha på mig idag, och en dusch ska jag ta också.
(I Love Cake!)
Johannah
Det här är babbelinlägg, ett försök att skriva av mig känslor, tankar, funderingar. Egentligen fullt meningslöst på sätt och vis, men det är mitt avslut, det är dags att gå vidare. Från allt. Jag bor i en ny stad, och har haft chansen att börja om från början, komma till en plats där ingen känner till mitt förflutna, och det är det bästa jag någonsin har gjort. Jag förändras för att jag kan, för att jag inte har fastnat i de där hjulspåren ni vandrar i. Jag vill mer än så. Det här är mitt försök att försöka avrunda de senaste 6 åren, att äntligen få en avslutning på det. Mycket är utelämnat, vissa saker vill man inte skriva, det här var mitt liv, och vissa saker vill man aldrig återuppleva, ens genom tanken, ännu mindre skriva ner det. Så jag antar att det här är det, AVSLUTNINGEN.
Det är galet egentligen, att ha någon som känner än så väl, att deras ord är sanning. Att någon vet allt om en själv, vet precis hur man fungerar, bättre än vad man själv gör. För mig är den personen Frida, vi har känt varandra i 6 år, och för ett tag sen så tog vi upp kontakten igen, efter ett mer eller mindre konstant uppbrott på över 2 år. Och redan från första orden vet hon vad som är fel, "My heart's like an open book, for the whole world to read..." men bara för vissa personer. Frida är en av dom, hon kan läsa mig som en öppen bok, få människor kan det, jag är ganska komplicerad. Men hon förstod mig från första stund. Vi började kommunicera genom varandras dikter, jag tror det var där förståelsen kom ifrån, där andra inte kan förstå mig, kunde hon förstå mig precis, genom att ha läst mina ord, mina rader, och genom det så hade hon sett min själ. Och hon sprang inte.
Hon blev som en syster för mig, hon fanns alltid där, hon visste alltid vad som var fel. För jag har inte alltid kunnat se världen som jag ser den nu, förr så irrade jag runt i mörkret, jag orkade inte vilsenheten, jag ville bara ge upp. Hon var en av de personer som vägrade låta det ske, hon var en av dom som kämpade för att hålla mitt huvud över ytan när jag inte längre kunde.
Hon har alltid rätt när det gäller mig, det vet jag, men ibland så vill jag så gärna motbevisa henne, inte för att bevisa att hon kan ha fel, utan mer att vissa saker vill jag inte att hon ska ha rätt om. Fast å andra sidan så vill hon inte heller ha rätt, hon skulle aldrig säga "Vad var det jag sa?", hur mycket jag än förtjänar det.
Jag hittade mitt gamla anteckningsblock häromdagen, med dikterna i. Där finns allt, skrivet i svart bläck på vita randiga sidor, med datum högst upp i högra hörnet. Där står allt. Allt som någonsin har hänt, inte i klartext såklart, men mellan raderna. Det är så jag alltid har fungerat. Att säga saker rätt ut, eller skriva precis som det är gör det hela sant, det gör det verkligt, och alla som känner mig, vet att jag gärna gömmer mig lite lätt från verkligheten.
Alla dikter är inte hemska, jag förstår att många kan tro det, med tanke på min historia. Jag ska inte ljuga, vissa är hemska, vidriga, andra gör mig fruktansvärt sorgsen, det finns som som gör mig så galet arg, och så finns det sånna, som jag faktiskt lika gärna kunde ha skrivit idag.
95% av dom handlar om mina strider, mot världen, livet, mig själv, alla andra. Och även om jag mår bra idag, så kan jag fortfarande sig mig själv så klart i dom. Nu för tiden är jag stark, mina ögon tåras aldrig (förutom när jag råkar få chili i ögonen, då tåras dom tills jag tror jag ska dö, chili-linser har aldrig varit en favorit från min sida, för smärtsamt).
Sen jag flyttade till Uppsala har jag förändrats mycket. Jag har lyckats gå vidare, bort från allt det hemska som Karlskoga bar med sig för min del, och tro mig, det var mycket hemskt. För även om tiden gick, så fanns det alltid där, tiden läker inte alla sår, distans gör.
Många anser ju att människor inte kan förändras, att man är den man är. Men man kan förändras, de flesta är bara för lata eller för fega för att faktiskt ta steget.
När jag var liten var jag blyg, jag var nog ganska tråkig, allt jag gjorde var att läsa, det var allt jag behövde, jag levde genom mina böcker, jag vet, det låter tråkigt, men jag var lycklig så, Kitty var min bästa vän skulle man nog kunna säga.
Med tiden så blev jag trots allt mer social, jag hade många vänner, vi hade så galet kul ihop, folk kom till, folk föll bort, men på det stora hela, var vi alltid samma folk, år efter år, i 8 år. Om 3½ vecka, den 29 november, så har det gått 5 år. 5 år sedan den dagen då de pratade med mig för sista gången. Jag förändrades då, jag förlorade mer eller mindre hela min identitet i det ögonblicket, och jag som redan mådde så dåligt vid den tidpunkten, det fick det hela att eskalera i en fruktansvärd fart. Jag tappade greppet fullständigt, och jag tror aldrig att tanken på att återfinna balansen, fotfästet aldrig ens passerade genom mitt huvud, det var för orealistiskt.
Efter det så blev jag förändrad, det faktum att jag aldrig riktigt har kunnat lita på människor efter det. Visst, jag har skaffat massor med vänner över de senaste 5 åren, men ingen har jag kunnat släppa nära, på något sätt håller jag dom alltid på en viss distans. När folk börjar komma för nära så har jag alltid backat, det är så jag gör, ingen har fått komma för nära, ingen har fått veta för mycket, och detta endast på grund av den enkla anledningen att jag inte vill bli huggen i ryggen av min egna kniv, inte två gånger.
Jag tycker det är jättekul att träffa nytt folk, men jag letar inte, jag är väldigt passiv, låter folk komma till mig. Jag är inte det minsta blyg, det är jag alldeles för otrevlig för. Jag är inte asocial heller, det är bara så att jag inte behöver människors bekräftelse. Folk träffar jag i vilket fall som helst, så varför jaga något som kommer självmant?
Stundvis saknar jag Bauer, visst, jag levde väl något slags dubbelliv under den perioden, jag hade ett liv där, och ett liv någon annanstans, med andra människor, det visste dom, men jag tror att stundvis förstod dom det inte. Ena dagen kunde jag vara den mest sociala människan i världen, "Illusions-snacket" gick i bott, och fantastiska idéer och allmänt komiska saker bara sprutade ur en. Dagen efter kunde jag sitta i mitt hörn i soffan och knappt orka hänga med i samtalet. Dom flesta hade ingen koll på mitt andra liv, "Karlskoga-människorna" var nog allt dom var. De enda som nog fick någon hyfsad inblick var nog Stina och Emelie. Gällande vissa saker lyckades Emelie skaffa sig koll, och Stina, som jag lärde känna i samband med Crashdiet och Rikky och allt det, var väldans lurig och lyckades få mig att avslöja de märkligaste sakerna.
Nu för tiden har jag klippt i stort sett alla band med folket från Karlskoga, sen jag flyttade har det gått i perioder vilka jag har haft kontakt med, men i stort sett har det varit samma personer, dels har vi Sandra, vi träffas då och då. Stundvis har vi Kim, honom har jag träffat flera gånger sen jag flyttade, och hans mor är underbar, jag träffade henne på stan några veckor efter att jag hade flyttat, när jag var i Karlskoga på helgbesök, och vi pratade lite om min flytt och mina studier, och hon sa: "Tänk om de på Österledsskolan hade sett dig nu, det hade varit en sån rejäl knäpp på näsan på dom", och jag kunde inte mer än att hålla med henne, ingen på den skolan trodde nog att jag skulle ta mig någonstans, speciellt inte efter det att jag mer eller mindre hoppade av skolan i 8:an, men jag lyckades få ett högstadiebetyg genom hemundervisning, jag lyckades ta studenten med bra betyg, och jag tog mig in på min drömutbildning på Uppsala Universitet. Mot alla odds har jag tagit mig hit. Jag lyckades ta mig bort från mitt mörka förflutna, på egen väg fann jag min väg till lycka. Jag är stolt. Jag vet inte hur jag har klarat av det, stundvis var det nog inte för min egna skull, utan snarare för att motbevisa alla andra.
En sak som gjorde mig arg, som pushade mig, var vadslagningen. I stort sett alla mina gamla vänner hade efter det att vi bröt kontakten, startat en vadslagning. Den gick ut på att välja en dag som man trodde att jag skulle dö på. Det var en av de absolut mest avskyvärda sakerna jag har varit med om, att mina gamla vänner, vänner som jag har känt i över halva mitt liv helt plötsligt tycker att det är okej att satsa pengar på datum som de tror är det datum då jag skulle ta livet av mig på.
Min syn på människor förändrades den dagen jag fick reda på det, det fick mig att kämpa fast jag inte orkade, ingen skulle få tjäna pengar på bekostnad av mitt liv. Speciellt inte människor som jag trodde var mina vänner, men som vänder ryggen åt mig och går iväg, när de ser att jag blir slagen och sparkad. Österleden var mitt helvete, min tortyrkammare. Men det som inte dödar en, det gör en starkare, och det stämmer verkligen.
Nu tappade jag tråden totalt. Jag vet att jag har skrivit långt, men jag är inte klar än, jag antar att för första gången någonsin så försöker jag få ut allt, allt som har plågat mig, för äntligen har jag tagit mig därifrån. Minnena kommer jag leva med för resten av mitt liv, men de kommer inte länge påverka hur jag mår. Jag skriver det här för att få en avslutning, jag skriver det för mig, inte för någon annan.
Jag stängde av mina känslor, när den fysiska och psykiska misshandeln har pågått ett tag, så var det, det enda som kunde få mig att fortfarande kunna stå upp, jag kände mig helt sönderslagen. Blåmärkena, såren, jag tålde inte att se det, jag tålde inte min kropp, för dom hade vanställt den, jag antar att det var här någonstans som mina ätstörningar verkligen satte fart, jag orkade inte. Jag kände mig så vanställd att jag till en början inte märkte hur jag började tyna bort, och när jag väl insåg det, så var det försent. Bristen på mat gjorde mig starkare, jag tappade stor del av känseln i min kropp, vilket gjorde att jag knappast kände deras slag längre, bristen på mat gjorde mitt huvud sådär lätt och svävigt, jag vandrade runt som en zombie, den psykiska smärtan kändes knappt, för jag kunde inte tänka, min kropp gick på tomgång, och jag tyckte det var underbart, att slippa smärtan för ett tag.
Det hade kunnat gå illa om det inte vore för Jack, han räddade mig alltid. Jag minns att jag var så arg på honom, i mina ögon var bristen på näring det bästa som hänt min kropp, det kändes som en räddning, men jag antar att Jack såg att jag höll på att försvinna bort, och han anmälde det.
Jag satt i ett möte när jag fick reda på det, jag blev bortledd från mötet och blev satt i en bil, och blev skjutsad till sjukhuset. Väl där blev det samtal hit och dit, och antagligen insåg dom att jag inte orkade mer, att allt hade nått en punkt där jag helt hade tappat kontrollen. Jag blev satt i ett rum med en läkare minns jag. Hon gav mig två alternativ, antingen kunde jag frivilligt hoppa av skolan, eller så skulle hon fixa så att jag skulle bli tvångsinlagd någonstans. Jag valde att lämna skolan, och min mor blev sjukskriven för att hålla koll på mig.
Jag och Jack var aldrig nära, men på något sätt så verkade han hålla lite koll på mig, och även om jag var arg då, så är jag så galet tacksam idag. Långt tidigare så hade han tvingat mig att gå och se Katrin. Katrin var fantastisk, jag kunde lita på henne, från hennes sida var det inte bara ord, hon fick saker att hända, hon gjorde allt för att göra min situation bättre. Hon skrattade aldrig åt mig, det spelade ingen roll att jag såg annorlunda ut, hon dömde mig inte. Jag tror hon skulle kunna vara glad för mig, om hon visste hur långt jag har tagit mig idag. Jag har inte sett henne på 3½ år. Sen jag fick mitt slutbetyg i 9:an, men hon förändrade verkligen min situation, när jag inte orkade med, då gjorde det inget, jag hade inga måsten längre, hon såg till att jag blev fri, jag behövde bara göra det jag orkade göra, och orkade jag inte så orkade jag inte, det faktum att hålla mig vid liv var viktigare än min skolgång. Hemstudier var svårt, men det som var ännu svårare var att sätta foten i den skolan, jag behövde bara göra minimum för att klara av kurserna, och det var bra, för det var stundvis knappt att jag klarade det. Jag minns att jag spenderade dagar med att göra en skål i lera. Det var allt jag orkade, jag orkade inte tänka, jag orkade inte riktigt fungera, när jag satt med lerskålen kunde jag försvinna bort, stänga av, och bara låta bli att orka. Jag hatar för all del lera. Och aldrig har det väl tagit så lång tid att göra en så ful lerskål, men jag tror att bristen på krav på mig gav mig en liten gnutta styrka. Jag behövde inte orka, jag behövde inte fungera. Det enda jag behövde klara av var att existera, och det fick jag kämpa hårt för att lyckas med.
Det var en lång väg bort från allt det där, det var jobbigt att hitta tillbaka till livet, komma bort från ätstörningarna, sluta upp med självdestruktiviteten.
Kanske låter det enkelt, det är ju bara att börja äta, och sluta skada sig själv avsiktligt. Men det är ju aldrig så enkelt. Denna typ av saker var det som höll mig vid liv, det var det som tog bort smärtan, om så bara för en stund.
Jag har inte skadat mig själv på 4 år, 4 år var det sedan jag sist lät mig själv tappa greppet så där fruktansvärt. Ärren han bleknat, men dom kommer aldrig försvinna. Jag lever med minnet varenda dag, jag vet vad jag har gjort mot min kropp, men jag kan inte längre minnas att jag har gjort det. Jag hatar ärren, jag hatar när folk stirrar, vilket gör att jag nästan alltid har på mig en långärmad tröja, jag önskar dom inte var där, men jag skäms inte, vid det här laget har jag lärt mig att leva med dom.
Självklart är jag inte på topp jämt, det finns ångestdagar, men det handlar aldrig längre om att skada mig själv, den tanken har inte slagit mig på flera år. Nej, nu för tiden så slutar det med att jag städar eller diskar och liknande aktiviteter. Vilket är märkligt, för det är sådant jag hatar att göra, jag är världshistoriens rörigaste människa, och jag städar bara när jag ska få besök och jag diskar av samma orsak, eller när all disk är skitig och jag är hungrig. Dessvärre så mår jag bra alldeles för ofta, vilket gör att jag lever i en lägenhet där en storm har härjat, hittills har jag bara haft en ångestdag sen jag flyttade till Uppsala, och det var när jag var när låset i lägenhetsdörren hade gått i baklås. Och är det något jag har svårt för så är det att vara inlåst utan utväg. Jag har inget emot att vara inlåst så länge jag har kontrollen, jag gillar inte att folk kan gå och bara öppna min dörr, så jag vill ha dörren låst, men bara så pass låst så att jag kan bestämma själv när jag inte vill att det ska vara låst längre.
Uppsala är mitt hem nu, jag har aldrig hört hemma i Karlskoga, Karlskoga kommer aldrig bli en stad där jag bosätter mig. Drömmar dör i Karlskoga.
Det finns så mycket mer jag borde skriva, men jag hittar inte orden. Jag har skrivit i ungefär 4½ timme, och det känns som om jag bara har svansat som katten runt het gröt.
Egentligen är nog det här lite fel ställe att uttrycka sig på, det blir alltid bara fel och galet, det jag egentligen borde göra är att skriva ett brev till Frida, hon har alltid de bästa råden, fast egentligen är det ganska onödigt, när jag pratade med henne nyligen så berättade hon precis vad jag borde göra. Jag hatade rådet, för att jag visste att jag egentligen inte hade något större val. Man ska aldrig stå och stampa på samma fläck, man måste gå vidare även om priset är högt.
Jag antar att det här blev en sömnlös natt, klockan är typ kvart i 7, och egentligen måste jag gå upp vid 8 för att hinna i tid, vilket gör att jag inte har tid att sova, för då kommer jag försova mig helt enkelt. Jag får sova när jag kommer till Karlskoga, helt enkelt. Jag ska ta en dusch nu, hoppas att jag kan piggna till lite.
Nu äter jag frukost, om en halvtimme ska jag springa till bussen, för om en timme börjar min föreläsning. Det här blir ett litet hastigt inlägg, för jag har inte hunnit sminka mig och så än, så jag har lite bråttom.
Efter föreläsningen ska jag ta mig en tur till Enköping och hälsa på Linus, Nathalie och Yoel, det ska bli skoj, länge sen sist. Nåja, jag uppdaterar kanske senare, nu ska jag äta klart.
(I Love Cake!)
Johannah