Jag vill tillbaka till Uppsala nu, enda sen jag kom tillbaka hit så har det enda jag har behövt varit distans, vilket jag inte har kunnat fått. Bilden av dig när du vände dig bort från mig och gick iväg, har etsats fast på mina näthinnor. För några minuter i mitt liv så samlade jag mod, jag bestämde mig för att jag inte skulle fly längre, så som jag alltid har gjort.
Jag bestämde mig för att sluta vara så feg, jag har flytt hela mitt liv, och jag ville inte längre.
Jag gick fram till den enda man som har fått mitt hjärta att brista. Jag bad om ursäkt. Men jag är inte helt säker för vad, bad jag om ursäkt för att jag hade berättat mina känslor, trots att det var han som bad mig att göra det? Eller bad jag om ursäkt för det faktum att han hade krossat mitt hjärta inte bara en gång, utan tre? Eller bad jag om ursäkt för att jag hade låtit honom krossa mitt hjärta så många gånger, trots att jag kanske borde ha vetat bättre? Helt ärligt, jag vet inte.

Allt i min hjärna snurrar just nu. Det här juluppehållet har inte varit så bra som jag hade kunnat hoppats på.  Vissa vet nog hur situationen ser ut hos min familj vid jul, och förra året älskade jag att få vara någon annanstans. För den som vet hur min far är, så är det ju så att han är 100 gånger värre runt juletid, och det har varit sjukt jobbigt för mig, och för resten av min familj också för den delen. Och den här julen krävdes mycket energi för att orka stå ut med det.

Ovanpå allt det så hade jag även mina ekonomiska bekymmer som jag dras med för tillfället. För faktum är att CSN har bestämt sig för att inte betala ut mer pengar till mig, och utan mitt studiestöd så har jag inte ekonomin till att bo kvar i Uppsala, jag har inte ekonomin till att fortsätta att plugga, och sanningen är ju den att mina studier är allt jag har i dagsläget, och tanken på att flytta tillbaka hit skrämmer mig, det finns inget kvar för mig här.

Jag hoppas att saker blir bättre snart, jag hoppas att csn ändrar sig och ger mig de pengar jag behöver för att jag ska kunna stanna i Uppsala, och jag hoppas att mitt hjärta kan läka, så att jag kan gå vidare en gång för alla. Jag vet inte när, men någon dag måste det väl kännas bättre?

Nu ska jag sluta tänka, gå och ta en macka för att sedan gå och förgifta mina lungor en stund.



// W. Hathor