Så lång tid har det gått. De senaste 8 månaderna så har jag varit helt blockerad, jag har inte kunnat skrivit överhuvudtaget på det stora hela. Och skrivkrampen har lixom inte velat lossna. Men idag gick det bra, idag kunde jag. Idag skrämde det mig inte att sätta mig vid tangentbordet och försöka skriva något.

De senaste 8 månaderna har jag inte skrivit en endaste intervju, inga recensioner, ingenting. Och mitt jobb på tidningen är något jag verkligen brinner för, men förmågan försvann helt och hållet i slutet av min praktik. Men idag satte jag mig vid datorn och fixade klar en gammal intervju, och det gick bra. Och jag kan säga att jag känner mig stolt över mig själv. För jag har haft sån ångest över att jag tappade förmågan. För skriva är en av de saker jag faktiskt har varit bra på, och att helt plötsligt tappa förmågan kändes som ett ganska hårt slag.

De saker jag faktiskt har skrivit de senaste 8 månaderna har förmodligen varit bland det sämsta jag någonsin har åstakommit i skrift, jag har gjort några uppsatser som jag tvingades göra för min utbildning, och tro mig, jag fick verkligen tvinga mig till att göra det. Lite brev har jag också skrivit, varenda ett har dock tagit mellan 1-2 veckor att skriva. Men idag känns det som om jag skulle kunna skriva tills fingrarna blöder. Bara för att jag kan.

En till rolig sak är att min älskling har skaffat sig en ny vän. Dom springer runt och leker och river halva huset, vilket är kul att se eftersom Drake har så svårt att komma överens med andra katter. Den enda han tidigare har lyckats dragit hyfsat jämnt med är ju Aska, men det är förmodligen mest av vana från Askas sida. Men nu har han och Sekhmet blivit i stort sett bästa vänner. Men för tillfället ligger han i mitt knä och vill ha jättemycket uppmärksamhet. Han är verkligen det bästa jag har i mitt liv, han är för all del bara en katt, skulle väl vissa påstå, men han skulle aldrig lämna mig. Han är allt jag någonsin behöver.


Just ja, gott nytt år!

Wednesday Hathor