Det här är babbelinlägg, ett försök att skriva av mig känslor, tankar, funderingar. Egentligen fullt meningslöst på sätt och vis, men det är mitt avslut, det är dags att gå vidare. Från allt. Jag bor i en ny stad, och har haft chansen att börja om från början, komma till en plats där ingen känner till mitt förflutna, och det är det bästa jag någonsin har gjort. Jag förändras för att jag kan, för att jag inte har fastnat i de där hjulspåren ni vandrar i. Jag vill mer än så. Det här är mitt försök att försöka avrunda de senaste 6 åren, att äntligen få en avslutning på det. Mycket är utelämnat, vissa saker vill man inte skriva, det här var mitt liv, och vissa saker vill man aldrig återuppleva, ens genom tanken, ännu mindre skriva ner det. Så jag antar att det här är det, AVSLUTNINGEN.

Det är galet egentligen, att ha någon som känner än så väl, att deras ord är sanning. Att någon vet allt om en själv, vet precis hur man fungerar, bättre än vad man själv gör. För mig är den personen Frida, vi har känt varandra i 6 år, och för ett tag sen så tog vi upp kontakten igen, efter ett mer eller mindre konstant uppbrott på över 2 år. Och redan från första orden vet hon vad som är fel, "My heart's like an open book, for the whole world to read..." men bara för vissa personer. Frida är en av dom, hon kan läsa mig som en öppen bok, få människor kan det, jag är ganska komplicerad. Men hon förstod mig från första stund. Vi började kommunicera genom varandras dikter, jag tror det var där förståelsen kom ifrån, där andra inte kan förstå mig, kunde hon förstå mig precis, genom att ha läst mina ord, mina rader, och genom det så hade hon sett min själ. Och hon sprang inte.

Hon blev som en syster för mig, hon fanns alltid där, hon visste alltid vad som var fel. För jag har inte alltid kunnat se världen som jag ser den nu, förr så irrade jag runt i mörkret, jag orkade inte vilsenheten, jag ville bara ge upp. Hon var en av de personer som vägrade låta det ske, hon var en av dom som kämpade för att hålla mitt huvud över ytan när jag inte längre kunde.

Hon har alltid rätt när det gäller mig, det vet jag, men ibland så vill jag så gärna motbevisa henne, inte för att bevisa att hon kan ha fel, utan mer att vissa saker vill jag inte att hon ska ha rätt om. Fast å andra sidan så vill hon inte heller ha rätt, hon skulle aldrig säga "Vad var det jag sa?", hur mycket jag än förtjänar det.

Jag hittade mitt gamla anteckningsblock häromdagen, med dikterna i. Där finns allt, skrivet i svart bläck på vita randiga sidor, med datum högst upp i högra hörnet. Där står allt. Allt som någonsin har hänt, inte i klartext såklart, men mellan raderna. Det är så jag alltid har fungerat. Att säga saker rätt ut, eller skriva precis som det är gör det hela sant, det gör det verkligt, och alla som känner mig, vet att jag gärna gömmer mig lite lätt från verkligheten.

Alla dikter är inte hemska, jag förstår att många kan tro det, med tanke på min historia. Jag ska inte ljuga, vissa är hemska, vidriga, andra gör mig fruktansvärt sorgsen, det finns som som gör mig så galet arg, och så finns det sånna, som jag faktiskt lika gärna kunde ha skrivit idag.

95% av dom handlar om mina strider, mot världen, livet, mig själv, alla andra. Och även om jag mår bra idag, så kan jag fortfarande sig mig själv så klart i dom. Nu för tiden är jag stark, mina ögon tåras aldrig (förutom när jag råkar få chili i ögonen, då tåras dom tills jag tror jag ska dö, chili-linser har aldrig varit en favorit från min sida, för smärtsamt).

Sen jag flyttade till Uppsala har jag förändrats mycket. Jag har lyckats gå vidare, bort från allt det hemska som Karlskoga bar med sig för min del, och tro mig, det var mycket hemskt. För även om tiden gick, så fanns det alltid där, tiden läker inte alla sår, distans gör.

Många anser ju att människor inte kan förändras, att man är den man är. Men man kan förändras, de flesta är bara för lata eller för fega för att faktiskt ta steget.

När jag var liten var jag blyg, jag var nog ganska tråkig, allt jag gjorde var att läsa, det var allt jag behövde, jag levde genom mina böcker, jag vet, det låter tråkigt, men jag var lycklig så, Kitty var min bästa vän skulle man nog kunna säga.

Med tiden så blev jag trots allt mer social, jag hade många vänner, vi hade så galet kul ihop, folk kom till, folk föll bort, men på det stora hela, var vi alltid samma folk, år efter år, i 8 år. Om 3½ vecka, den 29 november, så har det gått 5 år. 5 år sedan den dagen då de pratade med mig för sista gången. Jag förändrades då, jag förlorade mer eller mindre hela min identitet i det ögonblicket, och jag som redan mådde så dåligt vid den tidpunkten, det fick det hela att eskalera i en fruktansvärd fart. Jag tappade greppet fullständigt, och jag tror aldrig att tanken på att återfinna balansen, fotfästet aldrig ens passerade genom mitt huvud, det var för orealistiskt.

Efter det så blev jag förändrad, det faktum att jag aldrig riktigt har kunnat lita på människor efter det. Visst, jag har skaffat massor med vänner över de senaste 5 åren, men ingen har jag kunnat släppa nära, på något sätt håller jag dom alltid på en viss distans. När folk börjar komma för nära så har jag alltid backat, det är så jag gör, ingen har fått komma för nära, ingen har fått veta för mycket, och detta endast på grund av den enkla anledningen att jag inte vill bli huggen i ryggen av min egna kniv, inte två gånger.

Jag tycker det är jättekul att träffa nytt folk, men jag letar inte, jag är väldigt passiv, låter folk komma till mig. Jag är inte det minsta blyg, det är jag alldeles för otrevlig för. Jag är inte asocial heller, det är bara så att jag inte behöver människors bekräftelse. Folk träffar jag i vilket fall som helst, så varför jaga något som kommer självmant?

Stundvis saknar jag Bauer, visst, jag levde väl något slags dubbelliv under den perioden, jag hade ett liv där, och ett liv någon annanstans, med andra människor, det visste dom, men jag tror att stundvis förstod dom det inte. Ena dagen kunde jag vara den mest sociala människan i världen, "Illusions-snacket" gick i bott, och fantastiska idéer och allmänt komiska saker bara sprutade ur en. Dagen efter kunde jag sitta i mitt hörn i soffan och knappt orka hänga med i samtalet. Dom flesta hade ingen koll på mitt andra liv, "Karlskoga-människorna" var nog allt dom var. De enda som nog fick någon hyfsad inblick var nog Stina och Emelie. Gällande vissa saker lyckades Emelie skaffa sig koll, och Stina, som jag lärde känna i samband med Crashdiet och Rikky och allt det, var väldans lurig och lyckades få mig att avslöja de märkligaste sakerna.

Nu för tiden har jag klippt i stort sett alla band med folket från Karlskoga, sen jag flyttade har det gått i perioder vilka jag har haft kontakt med, men i stort sett har det varit samma personer, dels har vi Sandra, vi träffas då och då. Stundvis har vi Kim, honom har jag träffat flera gånger sen jag flyttade, och hans mor är underbar, jag träffade henne på stan några veckor efter att jag hade flyttat, när jag var i Karlskoga på helgbesök, och vi pratade lite om min flytt och mina studier, och hon sa: "Tänk om de på Österledsskolan hade sett dig nu, det hade varit en sån rejäl knäpp på näsan på dom", och jag kunde inte mer än att hålla med henne, ingen på den skolan trodde nog att jag skulle ta mig någonstans, speciellt inte efter det att jag mer eller mindre hoppade av skolan i 8:an, men jag lyckades få ett högstadiebetyg genom hemundervisning, jag lyckades ta studenten med bra betyg, och jag tog mig in på min drömutbildning på Uppsala Universitet. Mot alla odds har jag tagit mig hit. Jag lyckades ta mig bort från mitt mörka förflutna, på egen väg fann jag min väg till lycka. Jag är stolt. Jag vet inte hur jag har klarat av det, stundvis var det nog inte för min egna skull, utan snarare för att motbevisa alla andra.

En sak som gjorde mig arg, som pushade mig, var vadslagningen. I stort sett alla mina gamla vänner hade efter det att vi bröt kontakten, startat en vadslagning. Den gick ut på att välja en dag som man trodde att jag skulle dö på. Det var en av de absolut mest avskyvärda sakerna jag har varit med om, att mina gamla vänner, vänner som jag har känt i över halva mitt liv helt plötsligt tycker att det är okej att satsa pengar på datum som de tror är det datum då jag skulle ta livet av mig på.
Min syn på människor förändrades den dagen jag fick reda på det, det fick mig att kämpa fast jag inte orkade, ingen skulle få tjäna pengar på bekostnad av mitt liv. Speciellt inte människor som jag trodde var mina vänner, men som vänder ryggen åt mig och går iväg, när de ser att jag blir slagen och sparkad. Österleden var mitt helvete, min tortyrkammare. Men det som inte dödar en, det gör en starkare, och det stämmer verkligen.

Nu tappade jag tråden totalt. Jag vet att jag har skrivit långt, men jag är inte klar än, jag antar att för första gången någonsin så försöker jag få ut allt, allt som har plågat mig, för äntligen har jag tagit mig därifrån. Minnena kommer jag leva med för resten av mitt liv, men de kommer inte länge påverka hur jag mår. Jag skriver det här för att få en avslutning, jag skriver det för mig, inte för någon annan.

Jag stängde av mina känslor, när den fysiska och psykiska misshandeln har pågått ett tag, så var det, det enda som kunde få mig att fortfarande kunna stå upp, jag kände mig helt sönderslagen. Blåmärkena, såren, jag tålde inte att se det, jag tålde inte min kropp, för dom hade vanställt den, jag antar att det var här någonstans som mina ätstörningar verkligen satte fart, jag orkade inte. Jag kände mig så vanställd att jag till en början inte märkte hur jag började tyna bort, och när jag väl insåg det, så var det försent. Bristen på mat gjorde mig starkare, jag tappade stor del av känseln i min kropp, vilket gjorde att jag knappast kände deras slag längre, bristen på mat gjorde mitt huvud sådär lätt och svävigt, jag vandrade runt som en zombie, den psykiska smärtan kändes knappt, för jag kunde inte tänka, min kropp gick på tomgång, och jag tyckte det var underbart, att slippa smärtan för ett tag.

Det hade kunnat gå illa om det inte vore för Jack, han räddade mig alltid. Jag minns att jag var så arg på honom, i mina ögon var bristen på näring det bästa som hänt min kropp, det kändes som en räddning, men jag antar att Jack såg att jag höll på att försvinna bort, och han anmälde det.
Jag satt i ett möte när jag fick reda på det, jag blev bortledd från mötet och blev satt i en bil, och blev skjutsad till sjukhuset. Väl där blev det samtal hit och dit, och antagligen insåg dom att jag inte orkade mer, att allt hade nått en punkt där jag helt hade tappat kontrollen. Jag blev satt i ett rum med en läkare minns jag. Hon gav mig två alternativ, antingen kunde jag frivilligt hoppa av skolan, eller så skulle hon fixa så att jag skulle bli tvångsinlagd någonstans. Jag valde att lämna skolan, och min mor blev sjukskriven för att hålla koll på mig.

Jag och Jack var aldrig nära, men på något sätt så verkade han hålla lite koll på mig, och även om jag var arg då, så är jag så galet tacksam idag. Långt tidigare så hade han tvingat mig att gå och se Katrin. Katrin var fantastisk, jag kunde lita på henne, från hennes sida var det inte bara ord, hon fick saker att hända, hon gjorde allt för att göra min situation bättre. Hon skrattade aldrig åt mig, det spelade ingen roll att jag såg annorlunda ut, hon dömde mig inte. Jag tror hon skulle kunna vara glad för mig, om hon visste hur långt jag har tagit mig idag. Jag har inte sett henne på 3½ år. Sen jag fick mitt slutbetyg i 9:an, men hon förändrade verkligen min situation, när jag inte orkade med, då gjorde det inget, jag hade inga måsten längre, hon såg till att jag blev fri, jag behövde bara göra det jag orkade göra, och orkade jag inte så orkade jag inte, det faktum att hålla mig vid liv var viktigare än min skolgång. Hemstudier var svårt, men det som var ännu svårare var att sätta foten i den skolan, jag behövde bara göra minimum för att klara av kurserna, och det var bra, för det var stundvis knappt att jag klarade det. Jag minns att jag spenderade dagar med att göra en skål i lera. Det var allt jag orkade, jag orkade inte tänka, jag orkade inte riktigt fungera, när jag satt med lerskålen kunde jag försvinna bort, stänga av, och bara låta bli att orka. Jag hatar för all del lera. Och aldrig har det väl tagit så lång tid att göra en så ful lerskål, men jag tror att bristen på krav på mig gav mig en liten gnutta styrka. Jag behövde inte orka, jag behövde inte fungera. Det enda jag behövde klara av var att existera, och det fick jag kämpa hårt för att lyckas med.

Det var en lång väg bort från allt det där, det var jobbigt att hitta tillbaka till livet, komma bort från ätstörningarna, sluta upp med självdestruktiviteten.
Kanske låter det enkelt, det är ju bara att börja äta, och sluta skada sig själv avsiktligt. Men det är ju aldrig så enkelt. Denna typ av saker var det som höll mig vid liv, det var det som tog bort smärtan, om så bara för en stund.

Jag har inte skadat mig själv på 4 år, 4 år var det sedan jag sist lät mig själv tappa greppet så där fruktansvärt. Ärren han bleknat, men dom kommer aldrig försvinna. Jag lever med minnet varenda dag, jag vet vad jag har gjort mot min kropp, men jag kan inte längre minnas att jag har gjort det. Jag hatar ärren, jag hatar när folk stirrar, vilket gör att jag nästan alltid har på mig en långärmad tröja, jag önskar dom inte var där, men jag skäms inte, vid det här laget har jag lärt mig att leva med dom.

Självklart är jag inte på topp jämt, det finns ångestdagar, men det handlar aldrig längre om att skada mig själv, den tanken har inte slagit mig på flera år. Nej, nu för tiden så slutar det med att jag städar eller diskar och liknande aktiviteter. Vilket är märkligt, för det är sådant jag hatar att göra, jag är världshistoriens rörigaste människa, och jag städar bara när jag ska få besök och jag diskar av samma orsak, eller när all disk är skitig och jag är hungrig. Dessvärre så mår jag bra alldeles för ofta, vilket gör att jag lever i en lägenhet där en storm har härjat, hittills har jag bara haft en ångestdag sen jag flyttade till Uppsala, och det var när jag var när låset i lägenhetsdörren hade gått i baklås. Och är det något jag har svårt för så är det att vara inlåst utan utväg. Jag har inget emot att vara inlåst så länge jag har kontrollen, jag gillar inte att folk kan gå och bara öppna min dörr, så jag vill ha dörren låst, men bara så pass låst så att jag kan bestämma själv när jag inte vill att det ska vara låst längre.

Uppsala är mitt hem nu, jag har aldrig hört hemma i Karlskoga, Karlskoga kommer aldrig bli en stad där jag bosätter mig. Drömmar dör i Karlskoga.

Det finns så mycket mer jag borde skriva, men jag hittar inte orden. Jag har skrivit i ungefär 4½ timme, och det känns som om jag bara har svansat som katten runt het gröt.

Egentligen är nog det här lite fel ställe att uttrycka sig på, det blir alltid bara fel och galet, det jag egentligen borde göra är att skriva ett brev till Frida, hon har alltid de bästa råden, fast egentligen är det ganska onödigt, när jag pratade med henne nyligen så berättade hon precis vad jag borde göra. Jag hatade rådet, för att jag visste att jag egentligen inte hade något större val. Man ska aldrig stå och stampa på samma fläck, man måste gå vidare även om priset är högt.

Jag antar att det här blev en sömnlös natt, klockan är typ kvart i 7, och egentligen måste jag gå upp vid 8 för att hinna i tid, vilket gör att jag inte har tid att sova, för då kommer jag försova mig helt enkelt. Jag får sova när jag kommer till Karlskoga, helt enkelt. Jag ska ta en dusch nu, hoppas att jag kan piggna till lite.