Jag har inte bloggat mycket alls på sistone, mest för att jag inte riktigt tycks kunna hitta orden. Ofta så loggar jag in, trycker på nytt inlägg, men det hela slutar med att jag inte skriver ett enda ord, så tillslut trycker jag bort rutan, och så fortsätter det så, i en cirkel. Nu har jag bestämt mig för att skriva något, men helt ärligt så vet jag inte riktigt vad.

De senaste dagarna har jag nog varit en smula sentimental, jag har tänkt på gamla minnen, trevliga minnen, och insett vad jag saknar. För min del så har det varit så, att varannat år har varit bra, skulle man kunna säga, på sätt och vis. Eller, halvårsvis i alla fall. Andra halvan av 2005 var bra, andra halvan av 2007 var bra, vilket innebär att andra halvan av 2009 rent statistiskt sett borde vara bra. Det har för all del inte varit några fel på det här senaste halvåret, jag gör precis det jag vill göra, men jag antar att jag stundvis känner mig ensam. En väldigt stor del av mina vänner har jag inte sett alls det senaste halvåret, för det mesta stör det mig inte så mycket, visst kan jag sakna dom, men jag har alltid klarat mig bra på egen hand, så även om jag har saknat dom, så har jag ändå inget behov av att ha folk ständigt runt mig.

Jag antar att de känslor jag har just nu är förknippade med en vän som jag var tvungen att säga farväl till, som jag var tvungen att separera mig från. Det har varit svårt, det är svårt, för att den personen har alltid funnits där för mig, vad som än har hänt, den har alltid räddat mig när jag har behövts räddas, den har alltid fått mig att le, även när världen har varit helt uppochner. Jag har aldrig haft någon annan som den personen, jag har aldrig haft en vän som alltid har ställt upp, i alla situationer, förutom just den.
Jag antar att det som är värst, är känslan av svek, att jag känner som om jag bara vandrar iväg, utan att ha kunnat ge lika mycket som jag har fått, jag antar att jag känner mig självisk som bara vandrar iväg.

Jag antar att jag bara är mänsklig, men stundvis så hatar jag det. Jag hatar att jag alltid tar den enklaste utvägen, istället för att faktiskt ta itu med problemen. Saker löser sig, det gör det alltid, jag har bara levt med alla dessa förtryckta känslor på sistone, som jag inte alls vet hur jag ska få ut. Men förr eller senare så kommer jag lista ut det, inte idag, inte imorgon, men någon gång. Jag hoppas bara att personen kan förlåta mig då. Förlåta mig för att jag ibland behöver fly. Jag antar att jag hoppas på att vår vänskap fortfarande kan vara sådär stark, som den brukade vara, en gång för länge sedan, innan allt det här. Sådär som den var för 1475 dagar sedan...


Hathor